Ovisst, svängigt och dramatiskt. En bra sammanfattning av Hulls match hemma mot Everton när den nittonde omgången tjuvstartade.
Det var välfyllt på läktarna och sannolikt fanns där ett gryende hopp hos Hull-fansen att deras redan utdömda lag skulle kunna plocka något av sjundeplacerade Everton. Efter en mardrömslik sommar med svår turbulens utanför fotbollsplanen fick Hull en överraskande bra start i ligan, men ganska snart stod det klart att det inte var tillräckligt bra för att säkra en plats i Premier League och har sedan dess varit cementerade i bottenträsket. Få är väl de som tror att Hull med sin mycket svaga trupp ska klara nytt kontrakt. Faktum är dock att de än så länge är långt ifrån distanserade och med tanke på att de då och då visar att liket lever kan räcka för klara ännu en säsong i högsta serien. Då blir också matcher som den mot Everton oerhört viktiga.
Ett Everton som också startade överraskande bra, men har sedan undan för undan tappat och är idag ett lag där managern Ronald Koeman har ett digert jobb att utföra i syfte att få ihop en spelartrupp som motsvarar klubbens stora förväntningar nu när en ny ägare fört in starka ekonomiska resurser. För Koemans del handlar det om att inom ett par år etablera laget i kampen om Champions League-platser och så är det dags att börja lyfta pokaler igen. Oavsett vilka. Evertons stolta traditioner kräver pokaler och det är nu över tjugoett år sedan klubben senast vann något (FA-cupen 1995). En pokaltorka som Everton aldrig någonsin tidigare upplevt i dess ärorika historia. Trots en tyngre period under hösten, har The Toffees på senare tid lyckats höja moralen och kämpa sig till poäng, trots att spelet knappast har värmt. Med andra ord handlade det om upp till kamp på fredagskvällen i Hull.
Hull City – Everton FC 2-2
Mål, Hull: Michael Dawson, Robert Snoddgrass
Mål, Everton: David Marshall (självmål), Ross Barkley.
Det tog dock bara sex minuter innan Hull var i ledningen efter att mittbacken Michael Dawson stött in en hörna mot ett Everton som skiftat rejält i uppställning såväl som bland manskapet sedan förra matchen mot Leicester. Trebackslinjen var utbytt till en rak fyrbackslinje. Unge Mason Holgate och Ramiro Funes-Mori satt på bänken. Istället spelade lagkapten Phil Jagielka tillsammans med Ashley Williams i mittlåset. Även Aaron Lennon fick se sig petad till förmån för Enner Valencia medan Ross Barkley fick kliva in på mittfältet efter att ha bänkats i förra matchen. På läktaren satt dessutom förbundskapten Gareth Southgate, vilket nog sporrade Barkley en hel del till att göra sin bästa match på mycket länge.
Ett till synes yrvaket Everton jobbar sig in i matchen och tar kommandot. Det krävs dock lite av ett målvaktsfummel av David Marshall som boxar in en hörna av Kevin Mirallas i eget mål. Strax innan halvtid är det därmed kvitterat.
Robert Snoddgrass slog hörnan som resulterade i Hulls första mål och skottens tillslag med vänsterfoten på fasta situationer är Hull Citys absolut främsta anfallsvapen. I andra halvlek sätter han dessutom en frispark i ribbkrysset, men oturen skulle inte hålla i sig och bara lite senare får han en ny frisparkschans och denna gång sitter bollen i nätmaskorna. Everton ännu en gång i underläge.
Gamle Gareth Barry går ut och unge Tom Davies kommer in, vilket ger Everton mer fart på mittfältet. Dessutom fortsätter Ross Barkley att spela bra. En förlust vore dock förödande för Everton, som trots allt för matchen.
Och i den åttiofjärde matchminuten kvitterar Ross Barkley på en fint tagen nick och oavgjort känns som ett rättvist resultat med tanke på hur matchen utvecklat sig. Frågan är dock om något av lagen är nöjda med resultatet? Båda kände nog att de hade läge för en extremt viktig trepoängare. Hull tappade två ledningar, medan Everton misslyckades med att förvalta sitt spelövertag.
