Det blev inte så vindpinat. Inte som befarat och spelet värmde. Här följer en lite längre match- och reserapport från PL-Guide som var på plats i Stoke-on-Trent under måndagskvällen.
Stoke – Swansea 3-1
Mål, Stoke: Wilfried Bony (2), självmål
Mål, Swansea: Wayne Routledge
Vi kliver ut från tågstationen i Stoke, eller i Hanley där jag tror vi befinner oss. Stoke-on-Trent består ju egentligen av sex mindre städer (Stoke-upon-Trent, Longton, Fenton, Hanley, Turnstall och Burslem) och vi ska till Longton där hotellet Tollgate ligger.
Taxichauffören inser direkt att vi ska på match. Jag och min medföljande son är lite stressade, eftersom vi blev kvar i Liverpool några timmar för länge för att hinna njuta av vårt första besök i Stoke-on-Trent. Ganska snart kommer vi in på Stoke City under tidigt 70-tal, då de var som allra bäst. Något som präglat taxichaufförens uppväxt. Han minns den dag i januari 1976 som taket blåste av den gamla hemmaarenan Victoria Ground, vilket faktiskt blev slutet på deras storhetstid under vilken de bland annat tog sig till två FA-cupsemifinaler och framförallt vann ligacupen 1972. Renoveringen av taket blev helt enkelt för dyr och undan för undan tvingades klubben sälja av stora stjärnor som Jimmy Greenhoff, Alan Hudson och Mike Pejic.
Pejic var för övrigt en hårdför ytterback som gjorde landskamper för England och var väl inte helt oäven med fötterna. Taxichauffören meddelade entusiastiskt att han nyligen kört just denne Pejic och passade då på att lyfta fram ytterbackens förmågor som bollspelare och menade att han inte alls var särskilt hårdför. Välspelande ytterbackar var inte så vanliga på den tiden. Pejic ställde sig då frågande till om taxichaffisen verkligen sett honom spela…
Framme vid Tollgate möts vi av glada norrmän. De flesta modell äldre. Ägaren tar emot oss och vet redan vilka vi är då Stoke-supportern Henrik Claesson – som också är eldsjälen bakom swedishstokies.se – med flera etablerat även en svensk Stoke-kontingent på ett hotell med en bar tapetserad med diverse memorabilia av Stoke City FC på väggarna. Ägaren visar upp en bild på honom själv och Jimmy Greenhoff och jag inser snart mitt misstag att boka biljetter direkt hos klubben, då jag lika gärna kunde gjort det via hotellet. Nu måste jag ut till Bet 365 Stadium för att hämta ut dem, vilket i sig sätter käppar i hjulen för att få en intervju med några svenska Stoke-fans som ska befinna sig inne i Stoke-upon-Trent.
Efter en lång promenad inser vi att vi inte kommer hinna sitta ned med Stoke-fansen och dessutom kommer vi inte in på puben där de samlats, eftersom min son endast är fjorton år. Det blir en klassisk brittisk burgare på en mer familjevänlig pub i Stoke-upon-Trent. Vi fascineras lite av att klientelet är så homogent. Vita män mellan 40 och uppåt. Några kvinnor i motsvarande ålder som dricker vitt vin med is i. Många är iklädda Stoke-tröjor. De flesta verkar vara på väg mot matchen denna måndagskväll.
Därefter en promenad längs floden, vilket känns lite äventyrligt då det inte är upplyst och svårt att se var vi sätter fötterna. Men efter ett tag är vi tillbaka till den upplysta Bet 365 Stadium. Platserna är perfekta och vi köper en oatcake (en form av pannkaka som serveras som crepes med innehåll som ost och bacon, vilket är en specialitet i Stoke) och har fantastiskt bra platser inte för långt ut på långsidan och ändå rätt nära plan.
Till höger på ena delen av kortsidan samlas Swansea Citys trogna fans och det är rätt glest där i jämförelse med övriga delar av arenan som är fullsmockad. Spelarna går in till den klassiska låten We´ll be with You, vilken spelades i samband med ligacupfinalen 1972 och faktiskt hamnade på topplistorna.
Suset från läktarna övergår till ett bra ljudligt tryck direkt efter avspark. Stoke ska vara en av de ovänligaste plasterna för domare och motståndarlag och dessutom bra på att skapa stämning för hemmalaget. Härliga egenskaper i en Premier League-miljö där det blir allt tystare på läktarna.
Mark Hughes Stoke inleder också i ett rasande tempo. Tar en tidig ledning efter en genial passning in i straffområdet av mittfältsdirigenten Joe Allen som Wilfried Bony sätter foten till. Denne Bony som var det stora samtalsämnet före match. När skulle målskyttet lossna? Hade han ett dåligt inflytande i omklädningsrummet? Medan en del menade att fick han bara ett mål skulle allt lossna, såsom det brukar med klassiska centerforwards. Av medspelarnas uppenbara glädje efter målet att döma kan man nog avskriva tesen om att han skapar dålig stämning.
Stoke dominerar första delen av matchen totalt, men av någon märklig anledning tar sig Swansea in i fighten och kvitterar. Ska oflytet och slarvet i försvarsspelet fortsätta för Mark Hughes mannar? Jo, det verkar så efter tre ramvirkesträffar under första halvlek, varav gamle Charlie Adam stod för två. En Adam som för övrigt var utmärkt matchen igenom. Dessutom tvingas Xherdan Shaqiri avbryta på grund av skada och in kommer unge Ramadan Sobhi. Den fuktigt kyliga luften får oss att huttra lite och vi lämnar våra platser i halvtid för att värma oss i arenans innandömen. Väl ute igen så är det helt tydligt att Stoke inte kommer att släppa detta.
Unge Ramadan Sobhis fina prestation från kanten leder till ett självmål av Swansea och Bony gör ännu en balja efter stenhårt förarbete av Marko Arnautovic och Joe Allen. Lyckan är total och vi ser ett Stoke som äntligen motsvarar den talang truppen besitter på papperet.
Swansea är rätt bleka, men är ändå på väg in i matchen vid ett par tillfällen och återigen påminns vi om hur skör Stokes dominans ändå är. Backen Eric Pieters är en riktig kämpe, men väldigt opolerad och håller bland annat på att ställa till det med en onödig straffspark. Efter lite betänketid från domarteamet konstaterar man att brottet begåtts på straffområdeslinjen och det slutar med en frispark som blir helt ofarlig.
Det är med lätta steg vi lämnar en arena som ligger rätt tråkigt till i vad som känns som ett industriområde, men vägen dit var vacker och att sitta där på plats är precis så man vill att en arena ska vara. Tät, men ändå med god plats för benen. Och så det där suset som alltid ska kännas och som endast arenor av viss storlek samt närhet mellan spelare och publik kan erbjuda.
Men vi går inte den vackra vägen tillbaka till pubarna i Stoke-upon-Trent, utan mot Longton och hotellet. En lång vandring efter Stanley Matthews Way. Döpt efter en av Englands bästa fotbollsspelare genom tiderna. Född i Hanley och gjorde två sejourer i Stoke City. Spelade på högsta nivå ändå upp i 50-årsåldern. En genial ytter långt före sin tid, vilken var från 30-talet fram till en bit in på 60-talet.
Efter en fyrtio minuters promenad kliver vi frusna in på hotellrummet och medan sonen kollar på tv tar jag en sväng till baren för att känna de sista Stoke-vibbarna. Läser The Sentinel, studerar väggarna där man kan uppleva så mycket historia och fastnar vid en inramad tröja. Två autografer. Den ena av dagens burväktare Jack Butland och den andra av legendaren Gordon Banks. På bilden nedanför poserar de tillsammans med rariteten, och kan jag inte låta bli att le.
Taxichaffisen hade nämligen viftat bort faktumet att det spelat två världsmålvakter i Stoke. Och då räknar jag inte in Jack Butland. Ännu. Utan tänker på Banks, som vann VM med England 1966 och anses vara Englands bäste någonsin samt Englands meste landslagsman genom tiderna – Peter Shilton. Enligt taxichaffisen var den senare aldrig någon riktig Potter. Så det finns bara en världsmålvakt i Stoke-on-Trents historia – Gordon Banks.
