Imorgon är det avspark i North London Derby och PL-Guide passar på att minnas två av fotbollshistoriens stora eleganter – Liam Brady (Arsenal) och Glenn Hoddle (Tottenham).
Liam Bradys magiska vänsterfot
Med sin vänsterfot och elegans tog han Arsenal från bottenstrider till cupfinaler, men var också en av få britter som lyckades i Italien på 80-talet. Hans namn är Liam Brady.
Få var så vördade runt Highbury som Liam Brady. Under en tuff period för Arsenal representerade Liam Brady ljuset. Irländaren hade allt. Blicken för spelet, balansen, kvicktänktheten, skottet, bollkontrollen och förmågan att flyta fram på plan. Aldrig någonsin i tidsbrist, något han hade och har gemensamt med alla riktigt begåvade spelare. Liam Brady gjorde Arsenal bättre än vad de var.
Redan 1973 fick han debutera under mästarmanagern Bertie Mee, men sattes lite på vänt då han inte ansågs färdig, särskilt eftersom matchen efter debuten var ett derby mot Spurs, där blott sjuttonårige Brady kom till korta. Men det var ingen tvekan om kapaciteten och följande säsong spelade irländaren till sig en ordinarie plats på mittfältet. Brady blev starkt bidragande till att ta Arsenal ur nedflyttningshoten i mitten av 70-talet. Liam Brady var speluppläggaren och otaliga var de assist han la till spelare som Frank Stapleton och Malcolm MacDonald.
Irländaren ledde Arsenal till tre raka FA-cupfinaler från 1978-80 samt en cupvinnarcupfinal 1980. Tyvärr blev det endast en pokal och det var i FA-cupfinalen 1979 mot Manchester United. En magisk tillställning som anses som en av de stora FA-cupklassikerna. Arsenal tog ledningen med 2-0 och Liam Brady var delaktig i båda målen. När allt bara skulle spelas av, så forcerade United, men hade svårt att ta sig igenom. När det var fyra minuter kvar stod det fortfarande 2-0. När det var en minut kvar stod det 2-2. Publik, spelare, ja, hela Wembley var i chock. Oavsett sida.
Med en minut kvar att spela och alla väntar på förlängning flyter så Brady fram på det där karakteristiska viset. Han lägger ut bollen på vänsterkanten till Graham Rix som med sitt inlägg finner Alan Sunderland som bara har att raka in bollen i öppen målbur. Några magiska moment av ett spelgeni avgjorde finalen när alla trodde något annat. Det är så stora stunder blir till och stora spelare skriver in sig i historien. Det året blev han som förste icke engelsman vald till PFA Player of the Year och tidigare under säsongen gjorde han ett av de vackraste målen i ett London-derby i en 5-0-seger mot Tottenham.
Liam Brady hade i semifinalen imponerat på de italienska motståndarna Juventus. Italiens då överlägset bästa klubb värvade därmed eleganten från Arsenal. En chock för många fans som nog bara satt och väntade på en ny storhetstid för Arsenal. Dirigerad av Brady. Det blev 307 matcher och 59 mål för The Gunners. Passande nog avslutade han sin karriär i West Ham United, laget som enligt gammal tradition alltid välkomnat eleganter.
Debuten i Irland kom redan 1974 och det skulle bli 72 landskamper, dock missade han EM 1988 på grund av en avstängning och under kvalificeringen till VM 1990 pensionerade han sig. Eftersom han inte fick visa upp sig i ett stort VM- eller EM-slutspel, har han nog fått en mindre roll i fotbollshistorien än vad han är värd. Men för Arsenal-fans är Chippy (som han kallades) en av de allra främsta, och kanske även på en del håll i Italien och definitivt på Irland.
Glenn Hoddles smekande passningar
Endast tolv år gammal skrev Hoddle på ett lärlingskontrakt för Tottenham Hotspur. Året var 1974 och han hade redan haft problem med knän, så karriären var inget som han tog för givet. Även om han insåg sin exceptionella talang.
Den 30 augusti 1975 debuterade unge Hoddle med ett inhopp i en match som slutade 2-2 mot Norwich City. Men det skulle dröja till 21 februari 1976 innan den riktigt stora debuten från start. Motståndare var då svårspelade Stoke City och Glenn Hoddle avgjorde matchen med ett fantastiskt långskott som landade i nätet bakom stormålvakten Peter Shilton.
En debut på den stora fotbollsscenen som skulle resultera i flera magiska föreställningar. Under manager Keith Burkinshaw gick han från klarhet till klarhet. Fick dessutom möjlighet att växa ytterligare då Spurs ramlade ned en division, där Hoddle kunde excellera lite extra. Väl uppe igen blev han snart en av de främsta och 1979/80 gjorde han hela 19 mål och blev utsedd till PFA Young Player of the Year. Därefter skulle framgångarna fortsätta med FA-cupseger 1981 och blev dess store stjärna under en tid då Spurs etablerade sig som ett topplag med stjärnor och underhållande fotboll.
Inte minst det senare stod Hoddle för. En elegant som aldrig lät sig styras av managers eller medspelare, sågs nog som svårkommunicerad. Gjorde som han ville och sökte alltid de långa passen som gav publikens förtjusning. Hemjobb visste han nog inte ens vad det var. Sannolikt var det en av orsakerna till att det endast blev 53 landskamper för England. Extremt mycket för de allra flesta, men med tanke på Hoddles tidiga genombrott samt unika begåvning får det nog anses som lite lågt. På den tiden söktes innermittfältare som gjorde hemjobb, vann andrabollar och slet för kollektivet. Sådan var inte Hoddle och sådant var inte heller Spurs på 1980-talet. Ett lag fyllt av stjärnor som ändå aldrig lyckades vinna en ligatitel. Förvisso framgångsrika på cupfronten, men med tanke på spelarmaterial kan det såhär i efterhand kännas som en synnerligen klen tröst.
Karriären fortsatte i AS Monaco och avrundades i Swindon Town samt Chelsea. I de två senare klubbarna agerade han också som spelande manager. 1996 tog han över som engelsk förbundskapten med inte alltför imponerande resultat. Därefter har han också tränat Southampton, Tottenham och senast Wolves.
